Har du sett någon av de tidigare fyra Final Destination-filmerna? Om du missat dem så kan jag rekommendera att du hittar dem och kollar igenom dem snarast. Därefter är det dags för dig att se Final Destination 5.
För den som inte redan vet är premissen i Final Destination-serien att huvudpersonen i början av filmen får en vision om en hemsk olycka som kommer att döda honom och alla runt omkring honom. Genom att varna människorna runt omkring honom klarar sig alltid en handfull karaktärer från sagda olycka. Men döden/ödet/vad-du-än-vill-kalla-det gillar tydligen inte att luras på offer så resten av filmen går ut på att alla överlevande måste dö (på de mest kreativa sätt man kan tänka sig) för att kosmos ska komma i balans igen.
Enkelt. Låt slakten börja.
Det är alltid lätt att se kaxig ut i början av en Final Destination-film
Jag kan inte ljuga, jag älskar verkligen den här filmserien. Den kan vara mitt största guilty pleasure efter Fucking Åmål (1998). Det är en serie av slasherfilmer men utan någon mördare eller monster. Det är helt enkelt en bunt karaktärer man inte tycker särskilt bra om och som vi inte har särskilt mycket investerat i, som råkar ut för olyckor. Dessa olyckor avslöjar dels manusförfattarens uppfattning om hur en obehaglig död ser ut och dels att alla huvudpersoner verkar vara gjorda av någon konstig sorts röd gelé.
Du kanske tycker att det här låter en aning morbidt och du skulle ha rätt i att tycka, men det hela utförs med en sån härlig makaber fröjd att det är svårt att göra annat än att ryckas med. Varje påslagen platta, skekande stol, lös skruv, uppremsad tröja, tappat gem och dåligt isolerad sladd blir en potentiell dödsfälla och kameran dröjer bara ett ögonblick för länge på varje liten pinal som kan tänkas orsaka fysisk skada. Man sitter och försöker gissa hur varje dödsscen ska nå sitt kladdiga klimax och oftast så visar det sig att man hade fel, och att man helt enkelt varit för snäll i sina gissningar. Filmserien har nått installation nummer fem, vilket innebär att de flesta som ser den kommer att vara bekanta med upplägget och filmen kan utnyttja det genom att visa oss allt som finns i ett rum och viska i våra öron: "Ser inte det här farligt ut? Oj, den där var vass! Sitter inte den där lite löst? Hur kan någon vara så oansvarig att de lämnade den där framme?".
Ögonlaserbehandling - Kul för hela familjen
Värt att notera som en liten parentes är dessutom att filmen verkar ha beviljats en rätt okej budget också då vissa scener faktiskt ser väldigt bra ut. Jag tänker då främst på den första gigantiska olyckan då en bro rasar samman. Den biten var faktiskt realiserad på ett sätt värdigt vilken större Hollywoodproduktion som helst.
Lägg väl märke till att jag sagt nästan ingenting om vilka karaktärerna är, hur de är skrivna eller hur skådespelarna är. Det är främst för att filmen inte heller bryr sig om att säga något om det. De är klippta ur kartong och det finns ingen anledning att följa dem eller deras bryderier. Allt är bara en upptakt till nästa kill-scene. Det närmsta vi kommer att få lära känna insidan på en karaktär är att vi faktiskt fysiskt får lära känna insidan av de flesta av dem. Faktum är att det är nästan komiskt att se ungdomarna sörja sin döde vän när sagda vän dog på ett sätt som snarast för tankarna till Tom och Jerry eller Gråben och Hjulben.
Det kanske inte är den bästa eller mest fantasifulla filmen i serien, men jag rekommenderar att du ser Final Destination 5 och att du helst gör det tillsammans med några kompisar och kanske en öl i näven. Det är en film som ska skrattas och tjoas till. Jag misstänker att den skulle ha varit ännu bättre i 3D (då varje dödsscen verkar vara helt besatt av att ha något obehagligt flyga mot kameran i höga hastigheter) men det är inget måste för att njuta av den filmen.
Jag grävde upp Elephant efter att ha hört att den skulle vara en av 00-talets bästa filmer. Ämnet för filmen är, som i We Need To Talk About Kevin, en skolskjutning så när jag satte ihop det med de bra recensionerna föreställde jag mig att den skulle kunna vara filmen som WNTTAK kunde ha blivit.
I någon mån var den väl också det men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite besviken när filmen tog slut. De två filmerna är så olika varandra i sitt fokus och utförande att det inte riktigt är rättvist att jämföra dem.
Elephant utspelar sig under en dag på en namnlös skola någonstans i Amerika. Eleverna går omkring och sköter sina affärer, pratar, skämtar, går till lektioner osv. Föga vet de att ett par ungdomar planerar en attack mot skolan.
En väsentlig del av Elephant
Föregående paragraf var väldigt kort, men den beskriver ungefär 90% av filmen. Uppskattningsvis hälften av filmen består av någon av huvudpersonernas ryggtavla när denne är på väg någonstans. Första gången det görs känns det rätt så nyskapande och ger miljöerna en i film sällan upplevd känsla av verklighet. När någon går någonstans får man följa denne i realtid och se allt som denne ser och allt som pågår runt omkring, vilket är rätt häftigt i sig, men när det visar sig att det inte bara är ett grepp för att etablera miljön och sedan gå vidare till karaktärsutvecklingarna, utan att det faktiskt utgör stora delar av hela filmen, börjar det kännas mer och mer poänglöst. Karaktärerna får faktiskt komma fram väldigt lite och i slutet vet man inte exakt varför man fick följa de här människorna eller ens vad poängen med alltihop var. Skådespelet är riktigt bra och den lilla tiden man får med de olika karaktärerna visar att både regissören och manusförfattaren har mad skillz som hade kunnat användas mycket bättre än de gjorde. Dock så vinner filmen några poäng på bara hur den ser ut och "känns". Skolan är levande och några snygga grepp visar hur varje elevs historia utspelar sig i en annans periferi. Det är en väldigt snygg film att titta på, men faller på många andra punkter.
John vet inte hur han ska reagera på de ständiga sexuella trakasserierna
Om Elephant lade ner mer tid på att berätta en historia, eller åtminstone ge sina karaktärer klara personligheter och mål, och mindre tid på att försöka visa vilken tekniskt skicklig filmskapare man kan vara på en liten budget så hade den säkert kunnat bli en riktigt bra film, men som det ser ut nu kan jag inte vara särskilt generös med betyget.
Mitt sökande efter den perfekta engagerande skolskjutningsfilmen fortsätter. Det känns som det perfekta ämnet för en film egentligen. Tänk bara som Dazed and Confused (1993), men med en hel del ångest istället för 8 olika smaker av awesome. Det borde inte vara så svårt, eller hur?
Jag skulle ha recenserat Dazed and Confused istället.
Gud vilken fantastisk film!
Det låter inte som någon vidare idé, eller hur? En komedi om en kille som får cancer. Det finns massor av ämnen man kan behandla i en komedi som ligger närmare skratt än en av jordens lömskaste och dödligaste sjukdomar. I stort sett alla har någon erfarenhet av cancer. Antingen har man själv haft det eller så känner man någon, antingen nära eller på avstånd som haft det. Som klarat sig eller inte klarat sig. Det här orsakar problem om man försöker skriva en komedi om ämnet. Filmer som släpps 2011 visas för en publik som är mer cynisk och blasé än någonsin tidigare i historien. Vi tror oss ha sett allt redan. Vi vet precis när filmer försöker dra i hjärtesträngarna på ett uppenbart sätt och vi är väldigt perceptiva i att uppfatta scener som känns det minsta cheesy. En film som 50/50 måste alltså vara rolig, behandla ämnet med respekt och få oss att faktiskt bry oss om karaktärerna. Men samtidigt måste den vara väldigt noga med att undvika klyshor och se till att situationerna och människorna känns helt verkliga och om möjligt försöka fånga situationer som folk som varit i kontakt med sjukdomen kan känna igen sig i. Ingen dålig beställning.
50/50 lyckas med allt detta och mer. Den marknadsförs som en komedi, men lyckas samtidigt bära lika mycket (eller mer) dramatisk tyngd som det mest seriösa drama man kan tänka sig.
Friends don't let friends get the reverse mohawk
Joseph Gordon-Levitt spelar Adam, en vanlig kille i sena 20-årsåldern som jobbar med vad som verkar vara ljudredigering inom radiobranchen. Det finns inte mycket anmärkningsvärt med honom och han är en väldigt snäll kille som lever ett odramatiskt liv. Det vill säga odramatiskt fram till den dagen då han diagnostiseras med en sällsynt sorts ryggmärgscancer med en överlevnadssannolikhet på ungefär 50%, och hans tillvaro ställs på huvudet. Hans flickvän, spelad av Bryce Dallas Howard, tar på sig att agera stöd och hjälp till honom under sjukdomen, men det blir snart klart att ansvaret för detta tär på henne och att hon kanske egentligen inte är uppgiften mäktig. Hans bästa vän Kyle spelas av Seth Rogen som självklart gör ett bra jobb i den rollen (en recension jag läste påpekade att man skulle kunna sätta Seth Rogen bredvid en gråsten och han skulle lyckas med att få en att tro på att han var dess bästa vän). Man skulle nog kunna påstå att Kyle axlar rollen som filmens comic relief, ord som nog inte ofta behöver användas när man pratar om vad som enligt utsaga ska vara en komedi. Men som sagt, saker blir rätt tunga bitvis och Kyle känns oftast välkommen och välbehövlig när han dyker upp. Adam verkar ta nyheterna så bra som man kan vänta att någon kan tänkas ta dem, men går med på att börja gå till sjukhusets egen terapeut för att prata ut om det hela. Det visar sig att terapeuten är en ung kvinna och att Adam är en av hennes första patienter, så det blir snabbt ett fall av reciprokal hjälp att handskas med den lite märkliga situationen. Terapeuten Katherine spelas av Anna Kendrick och är en av filmens höjdpunkter. Hon är något avig och hennes samspel med Adam känns väldigt verkligt och mänskligt på något vis. Det är svårt för skådespelare att hitta en ton av social obekvämhet som upplevs riktig, men hon gör det nästan perfekt och jag skulle inte ha något emot om hon fick en oscarsnominering för bästa biroll för hennes insats i 50/50.
Strit och Katherine blev goda vänner
Lika mycket som filmen handlar om Adams reaktioner till vad han råkat ut för, handlar den också om hans omvärlds reaktioner på hans sjukdom, och till viss mån även hans reaktion på reaktionerna. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att få en så bister diagnos, men 50/50 gör ett beundransvärt försök att försöka beskriva känslorna som kan vara inblandade. Oftast är det dock inte Adam själv som tar fokuset i scenerna, utan han reflekteras istället genom människorna omkring honom. Joseph Gordon-Levitt fyller rollen alldeles utmärkt. Han är rolig och charmig när det behövs, tystlåten när det behövs och viktigast av allt: han låter de färgstarkare karaktärerna fylla sina funktioner och reagerar alltid på sätt som är möjliga att identifiera sig i. Du ska dock inte tro att Adam bara är ett tomt kärl som alla andra karaktärer häller mening i. Han har en distinkt personlighet som etableras beundransvärt väl redan under de första två minuterna av filmen och man gillar honom och förstår honom hela vägen genom allt han är med om.
Det finns ingen direkt skurk i 50/50 förutom möjligen sjukdomen själv. Det är möjligt att förstå alla karaktärer, både under sina ljusaste och under sina mörkaste stunder och de är alla komplicerade och intressanta.
För min del var 50/50 en av de tio bästa filmerna 2011. Den tar sig an ett väldigt svårt ämne, behandlar det med respekt och lyckas samtidigt vara intressant, smart, rolig och dessutom inkludera några av dem tyngsta dramascenerna jag sett det senaste året.
Varje gång jag sätter igång och ska recensera en film så är det rimligaste första steget jag tar att klura ut exakt vad det är som gör att filmen i fråga är bra eller dålig. Det finns människor som är helt otroliga på konsten att sätta fingret på en films storheter eller tillkortakommanden. Real Steel är ett bevis på att jag inte är en av dem ännu.
Real Steel utspelar sig i en nära framtid där den största åskådarsporten som finns är robotboxning. Hugh Jackman spelar en boxningspromotor och föredetta boxare som försöker klara sig inom sporten genom att köpa billiga robotar och coacha dem genom matcher för att tjäna snabba pengar. Saker blir mer komplicerade för honom när han får veta att hans son som han aldrig träffar har förlorat sin mamma och ska bo med honom under en tid. Det visar sig att sonen också är väldigt förtjust i robotboxning så de hittar en gammal utdaterad sparringrobot som heter Atom som är gjord för att ta emot en massa stryk, men inte nödvändigtvis dela ut så mycket. När de börjar tävla med den så visar det sig att Atom kan klara sig bättre i ringen än väntat i rätt händer. Så för att sammanfatta så är det alla sportfilmer, och i synnerhet boxningsfilmer som någonsin gjorts komprimerad till en enda 2-timmarsfilm. Det låter som ett skämt när man förklarar det och när jag såg en trailer för härligheten för länge sedan så trodde jag att den som bäst kunde bli en rolig hyllning till den sortens film med glimten i ögat. Knappast något att ta på allvar.
Ack så fel jag hade.
Hugh Jackman och hans robotkompis
Det finns egentligen ingen speciell anledning varför Real Steel skulle funka så bra som den faktiskt gör. Den har en löjlig premiss, den gör inget märkvärdigt som man lägger märke till direkt och den regisseras dessutom av killen som gjorde Night at the Museum 1& 2. Men likt förbaskat så fungerar varenda scen helt perfekt. Det är lätt att påstå att det är Hugh Jackman som lyfter det hela då han brukar vara bra i det mesta han är med i, men jag har svårt att tänka mig att det är så enkelt. Det kan till och med vara ungen som spelar Jackmans son som lyfter hela projektet. Killen är kanske lite väl lillgammal bitvis men till skillnad från barnskådespelare i de flesta fall så är han en av de bättre bitarna i filmen och hans samspel med Jackman känns på det stora hela väldigt trovärdigt eller åtmistone engagerande. Det kan också vara musiken i filmen som lägger till den där extra gnistan. På något plan känns den tjäna filmen bättre än musik brukar i den här sortens spektakel, men det brukar oftast mest vara glasyren som lägger till det där lilla extra och kan knappast förklara varför en hel film landar.
Den håller sig i mångt och mycket borta från de värsta klyschorna i genren det tar inte lång tid innan man sitter och hejar på Atom. När man ser trailern får man lätt intrycket att robotdesignen påminner om Transformersfilmerna där det många gånger kunde vara svårt att skilja robotarna ifrån varandra, men robotarna i Real Steel har väldigt distinkta utseenden och det är aldrig någon förvirring gällande vad som händer på skärmen. Actionscenerna är också väldigt väl sammansatta. Insatserna och målen är alltid tydliga och man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå för dem.
Atom gillar att robot-boxas
Vid första anblicken såg den ut som ett billigt försök att sälja robotleksaker till barn inför julklappssäsongen 2011, men i all sin enkelhet briljerar Real Steel och den känns som ett bra sätt att börja filmåret 2012.
Missa den inte.
Nu är det dags för mig att skriva recensionen som jag fruktat under en längre tid nu. Jag har varit fullt medveten om att jag kommer att vara tvungen att skriva den vid någon tidpunkt, men den presenterar en lång rad problem och motstår många av mina försök att sätta fingret på exakt vad som utgör dess storhet.
Alla har, eller åtminstone tycker jag att de bör ha en film som direkt hoppar upp i medvetandet när man får frågan om vilken som är ens favoritfilm. Jag har några stycken. Crash (2002), District 9 (2009), Secret of Kells (2009, och en recension av den kommer också att dyka upp när jag kan klä den i ord), och nu senast lyckades även den oscarsnominerade 127 Hours (2010) klösa sig upp på listan. Nu när jag funderar lite på saken inser jag att alla filmer på min lista är oscarsnominerade för bästa film (eller i Secret of Kells fall bästa animerade film). Go figure.
Men filmen som alltid kommer högst upp och som går nästan helt på reflex för mig att nämna nuförtiden varje gång det är dags att prata om bra filmer är en film som jag älskat redan från första gången jag såg trailern. Den är min Citizen Kane, min Gudfadern, min Borta Med Vinden, min Shawshank Redemption och min 2001: A Space Odyssey. Den är Sunshine.
Sunshine är ett science-fiction-drama från regisserat av Danny Boyle, tidigare känd för filmer som Trainspotting, The Beach, 28 Days Later och nu senare även Slumdog Millionaire och 127 Hours. Det är lustigt hur Boyle lyckats behärska och skapa ikoniska filmer i varje genre han försökt sig på och i Sunshine får han i stort sett alla sci-fi-filmer de senaste 20 åren att se platta ut. Jag tycker i och för sig att genren har fått ett uppsving de senaste åren genom filmer som till exempel District 9, Moon och Inception, men ingen av dem kan slå Sunshine. I filmen håller solen på att brinna ut, och männskligheten har utvunnit allt klyvbart material från jorden för att sätta ihop två atombomber stora som Manhattan som de skickar mot solen för att kickstarta igång solens egen fissionsprocess igen. Fysiken här går nog att ifrågasätta, men det har jag inte tänkt göra. Det finns inget att tjäna på att göra i någon sci-fi-rulle och om man gör det så missar man nästan garanterat poängen med den, så ni som envisas med det - sluta. Hur som helst. Vi får följa besättningen på Icarus II, det andra skeppet som skickats för att återtända solen. Vi får veta att Icarus I, det första uppdraget som skickades för några år sedan misslyckades, så Icarus II är bokstavligt talat mänsklighetens sista hopp att överleva.
Ombord på farkosten finns en besättning på 8 vetenskapsmän och -kvinnor. Några månader in på resan mot solen plockar de upp en nödsignal från Icarus I som tydligen fortfarande ligger kvar i en bana runt solen. Tydligen hade de nästan tagit sig hela vägen dit, men av någon anledning hade de inte lyckats detonera sin stellära bomb. Besättningen på Icarus II ställs inför beslutet om huruvida de ska ändra sin kurs med ett par grader för att möta upp med Icarus I.
Cillian Murphy iförd sin förgörar-polo
Här börjar givetvis förvecklingarna och problemen hopa sig och filmen kan komma igång på allvar. Både farorna utifrån och inifrån blir bara större och större, och med tanke på att hela mänsklighetens öde hänger i balansen bär händelserna alltid krossande dramatisk tyngd. Genom hela filmen känner man hela tiden den ohyggligt tunna väggen som ligger mellan protagonisterna och vårt solsystems överlägset största potentiellt destruktiva kraft. Icarus II är designad att se ut som att man skulle kunna bryta av skeppet på mitten över knät om man kände för det, vilket gör att man på någon instinktiv nivå förstår hur stor fara besättningen är i bara genom att vara inuti farkosten. Detta kombineras med att scenerna när man får se rymdskeppet på förhållande mot solen är filmade på ett sådant sätt att solen får en nästan kännbar intensitet. Det hade varit lätt att kasta in ett par "as you know, Bob"-scener och berätta hur många grader celsius solen är och att det är vääääldigt farligt att stå i direkt solljus när man är såhär nära den, men istället visas man på subtila sätt hur nära säker död alla karaktärer är varje sekund de är på skeppet. Med film kan man göra den här typen av saker, något som Danny Boyle tycks ha bättre förståelse för än de flesta. Alla hans filmer har en väldigt speciell stämning eftersom han förstår att film inte bara behöver förmedla vad som händer, utan också känslan av saker när de händer. Det här är inte allt som gör Sunshine till en fantastisk film, men det är svårt att överbetona hur viktigt det är för stämningen som råder; 8 människor sitter fast i vad som känns som en hög med kvistar som kastats i ofantlig hastighet mot vår närmaste stjärna.
Karaktärerna är nästa område som Sunshine skolar alla andra sci-fi-filmer jag känner till. Varje karaktär är intelligent, intressant, motiverad och logiskt tänkande på var sitt sätt. Det finns en hel bunt arketyper att ta till om man vill skriva en film om en grupp människor som kommer att försättas i livsfara och måste arbeta tillsammans för att överleva. Sunshine använder ingen av dessa arketyper. Case in point: piloten Mace spelad av Chris Evans. Han har alla repliker som i en vanlig film skulle se till att publiken omedelbart identifierar honom som den kalla omänskliga skurken, men han är vältalig och smart och det blir mer och mer glasklart att han är en grundligt god människa och att han till och med kan vara den i besättningen vars plats på skeppet är mest välförtjänt. Detta är inget kärleksbrev till Chris Evans, utan jag kan bara inte låta bli att tänka på hur lätt det hade varit för en lat manusförfattare att göra honom till skurken. Istället är han en av de karaktärer som jag verkligen känner för innan filmen är slut. Dock är det förstås fullt möjligt att andra kommer att ha helt andra favoritkaraktärer. Mace är bara det bästa exemplet på vad jag pratar om.
Chris Evans gör sin imitation av en kille som precis sagt "jaaahapp"
En annan sak som filmen ska ha en klapp på huvudet för är avsaknaden av en påklistrad kärlekshistoria. Filmer gillar att göra det här av ingen uppenbar anledning. Huvudpersonerna är en man och en kvinna (Capa och Cassie) och de är båda attraktiva så rimligen borde de väl bli kära i varandra, eller hur? Kanske, men knappast när man sitter fastspänd på en bomb på väg in i solen och hela ens tillvaro är på väg rakt åt skogen. Jag läste nånstans att det till en början var tänkt att det skulle utvecklas en romans mellan huvudpersonerna och att en kärleksscen skulle utspelas i skeppets interna växthus. Jag är oändligt glad för att de strök detta. Istället för en typisk Hollywood-romans får vi en vänskap mellan dem som mer bygger på att de känner att de kan prata med varandra om sina känslor inför det enorma i situationen de befinner sig i. Ett par korta rader dialog mellan dem under ett par korta scener ger mer tyngd till deras förhållande till varandra än tio tusen av de skumgummirelationer Hollywood har matat oss med genom åren.
Det första som slår en i magen och stjäl ens lunchpengar när man ser Sunshine är dock varken storyn eller karaktärerna utan estetiken. Det är en film som är så snygg att man inte ens tänker på varken ChrisEvans' molande, grötiga snygghet eller Cillian Murphys plågade och svåra snygghet. Solen avbildas som både oändligt farlig och oändligt vacker på samma gång och scenerna tycks alltid vara arrangerade så att miljöerna ska se så bra ut som möjligt. Musiken förstärker också varje scen oerhört. Det är ett företrädesvis ambient soundtrack som är lika bra när det bara är plockade toner på en distad gitarr som under de mer bombastiska lidelsefulla stråkpartierna. Det stör mig väldigt att det eminenta stycket "Adagio in D minor" troligen kommer att kommas ihåg mer från Kick-Ass (2010) i dess remixade tappning än från originalet från Sunshine. Faktum är att jag har hört det musikstycket användas i väldigt många olika sammanhang. Oftast när regissören försöker komma åt nåt slags känslomässig reaktion från publiken. Dock har det aldrig funkat bättre än i Sunshine. Varför? För att Sunshine bygger upp de här ögonblicken på ett sätt där det visuella och musiken och historien sammanfaller för att skapa något större än summan av delarna.
Passa på att lyssna på Adagio in D Minor medan du läser klart
När det blir dags att analysera teman och betydelser i Sunshine känner jag att det blir mer komplicerat. Det är främst det här partiet som gör att jag fruktat att skriva en recension av Sunshine, men samtidigt också större delen av anledningen till att jag sitter här och skriver den. När karaktärerna gjort sin resa, efter alla förvecklingar, efter allt det visuella och efter allt är sagt och gjort. Vad betyder det hela? Vad var poängen med det hela? Detta är förstås själva hjärtefrågan i filmanalys. Jag har själv alltid varit, och är fortfarande av åsikten att en film kan räknas som riktigt bra, och till och med fantastisk även om den inte betyder något alls. Även om det bara var en attack mot sinnena med färger och former. Men jag vägrar tro att detta är fallet med Sunshine. Vissa scener formligen dryper av visuell symbolik och vissa repliker känns bara en aning malplacerade om man antar att det inte finns någon djupare tanke med det hela. För att inte tala om hela slutsekvensen som känns väldigt svår att tolka om inte som ett uttryck för något mer.
Sanningen är att jag själv inte är klar över alla detaljer. Jag nämnde tidigare att jag upplever själva premissen att vara 8 människor som kastas genom rymden fastspända på en hög med kvistar. Det här är för mig också själva kärnan av Sunshine. Det är en kommentar på och ett uttryck för människans plats i kosmos. Allt vi känner till, alla vi någonsin träffat, alla händelser vi bevittnat, upplevt eller ens hört talas om finns på vårt lilla sandkorn till planet som flyger runt i rymden. Helt i våldet på universums nycker. Genom utvecklandet att vårt vetenskap och vår ingenjörskonst börjar vi dock få en möjlighet att ta våra första staplande steg ut i rymden och kanske till och med verktyg att påverka den. Sunshine ställer människors samlade vetenskap i ena ringhörnan och resten av universum i andra. Det har gjorts förut, mest känt i Kubricks 2001: A Space Odyssey men genom Boyles speciella filmmakande visar han mer på vilken otroligt orättvis match det är och hur höga oddsen är som staplats emot oss. När man beskriver hur solen porträtteras är det frestande att på sant recensent-manér säga att solen nästan känns som en egen karaktär i filmen (och jag vill minnas att jag läst någon skriva det i en recension), men jag håller inte alls med. Det är närmare sanningen att säga att solen i Sunshine representerar den ultimata icke-karaktären. Manifestationen av allt som inte är medvetet, utan istället bara är. Jag tror att det även kan finnas religiösa undertoner för den som letar efter dem, speciellt när man tittar på de sista scenerna där Capa står som en representation av människan mellan universum(gud?) och vetenskapen.
Den här scenen
Det finns förstås saker som jag fortfarande inte satt på plats än. Pinbacker är en av dessa saker. Jag har tolkat honom som de religiösa agnostiker som kastar upp händerna i luften och säger "det är ingen idé att försöka eftersom vi inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå universums hemligheter". Jag är dock lite lur på att den här synen kan vara lite för bekväm och troligen färgad av egna åsikter.
Jag är heller inte säker på vad individuella karaktärer ska representera (om något) i filmen. Det känns till exempel som att det finns något dolt i Michelle Yeoh:s karaktär och hennes förhållande till växthuset. Ett annat exempel är Searles soldyrkan som jag inte riktigt förstår. Man skulle antagligen kunna gå igenom filmen scen för scen och plocka ut ledtrådar och pusselbitar för att få en klarare bild av vad allt innebär, men det är inte egentligen något som intresserar mig särskilt mycket. Kanske är det just det som jag inte förstår som gör filmen till en så lockande upplevelse. Jag tycker däremot att det kan vara värt att ha sådana här saker i bakhuvudet när man ser filmen. Kanske inte första gången, men om man ser den fler gånger kan det nästan säkert förhöja upplevelsen åtminstone en aning.
Pinbacker
Jag påstår inte att Sunshine är en perfekt film. Den sista delen av filmen är till exempel inte alls lika bra som den första delen. Däremot håller jag inte alls med alla som påstår att filmen blir dålig efter Pinbackers entré. Jag kan inte komma på en enda sekund av Sunshine som är dålig. Däremot har den toppar och smärre dalar. Jag har aldrig sett en perfekt film och det har inte du heller. Jag har heller aldrig sett en film som varit så omedelbart tilltalande och samtidigt hållit så länge för mig som Sunshine.
Ni som inte har sett den än, gör er själva en stor tjänst och släck ner lägenheten, poppa lite popcorn och sätt er och utforska människan och universum med Sunshine. Jag kan nästan garantera att ni inte kommer att ångra er.
Under vintermånaderna brukar det gå ganska långsamt på filmfronten. De största titlarna får oftast sin realease under första hälften av sommaren och så har det varit många herrans år nu. Lite konstigt kan man tycka. Borde inte folk vara mer benägna att sätta sig i biomörkret när det ändå är kallt och mörkt ute? Det finns ju en hel massa saker att ta sig för en sommarkväll som inte involverar att låsa in sig i ett becksvart rum med ett hundratal främlingar, något som inte egentligen går att säga om vintermånaderna. Hur som helst. Även om det är rätt så torrt på filmfronten just nu betyder det inte att allt hopp är förlorat. Här har jag sammanställt en lista på fem filmer som ser ut att kunna leverera en hel del underhållning.
Avengers
Release: 27:e april 2012
Vad vi vet:
Att superhjältegenren exploderat under de senaste åren är ingen hemlighet. Ända sedan Spider-Man svingade sig in i våra hjärtan (Va? Sa jag 'svingade sig in i våra hjärtan'? Vad tusan betyder det ens?) år 2002 har det bara regnat filmer som porträtterar Marvel Comics mest älskade karaktärer. Alla som satt kvar genom eftertexterna efter Iron Man (2008) fick en smärre chock när självaste Samuel L. Jackson dök upp som Nick Fury och började prata om "The Avengers Initiative". Det ögonblicket startade en klocka som tickade ner mot en oundviklig filmatisering av de, i serietidningarnas värld, oerhört populära Avengers. Det var länge oklart vilka hjältar som skulle figurera i filmen eftersom The Avengers har bytt medlemmar ett otal gånger genom åren, men nu är rollistan spikad, filmandet är över och bara post-produktion och eventuella pick-ups (antar jag) återstår. Iron Man, Captain America, Thor, The Incredible Hulk, Hawkeye och Black Widow blir hjältarna som kommer att göra sitt bästa för att rädda världen från skurkarna som verkar bli Loke och Red Skull.
Varför den är värd att se fram emot:
Iron Man-filmerna är bland det bästa vi fått när det kommer till filmer om kostymerade hjältar och den största delen av varför Iron Man fungerade så bra var Robert Downey Jr:s kaxiga porträtt av miljardären Tony Stark. Att döma av trailern så kommer vi att få se mer av Stark och det tycker jag är en anledning så god som någon att se fram emot den. Men det är inte allt. Självaste Joss Whedon kommer att regissera härligheten, och har dessutom hjälpt till att skriva den. För er som inte vet så var det Whedon som låg bakom den fantastiska kultserien Firefly. Serien är fortfarande ett av de bästa exemplen på så kallade ensemble pieces, driven av en grupp intressanta karaktärer som får ungefär lika mycket uppmärksamhet, skrivna med vass och rolig dialog. Det tillsammans med att Whedon har fötterna djupt begravda i nerd-kultur gör att jag inte kan komma på någon bättre att hålla i ett projekt som Avengers.
Trailer
Chronicle
Release: 16:e mars 2012
Vad vi vet:
Av trailern att döma verkar den handla om tre unga kompisar som på något vis får olika superkrafter. Det ser dock ut att bli ett betydligt mörkare utförande av konceptet än vi är vana att se. Jag tycker att upplägget påminner en del om The Craft (1996), fast utan allt häxeri. Varken regissören eller manusförfattaren ligger bakom något som jag känner till, vilket gör att det enbart är trailern jag har att gå på. Den ser lovande ut.
Varför den är värd att se fram emot:
För det första är det ju alltid kul med superkrafter. För det andra är det nästan alltid kul med lite skitigare estetik när man behandlar saker som vi sett många gånger förut. Jag är helt övertygad om att människor som fick förmågan att utföra det omöjliga inte skulle kasta på sig en spandexdräkt och ge sig ut för att göra världen till ett bättre ställe. De skulle mer sannolikt bete sig precis som de unga killarna gör i trailern och bete sig som svin på helt nya och kreativa sätt. Jumper (2008) hade samma idé, men utforskade den inte fullt ut. Det ser ut som att Chronicle kommer att gå hela vägen. Räkna med mig vid premiären!
Trailer
Battleship
Release: 20:e april 2012
Vad vi vet:
Snabbt, säg ett sällskapsspel som, när man spelar det, bara kräver att få en filmatisering. Ett cinematiskt, karaktärsdrivet epos med högt tempo. Har ni det?
Precis.
Sänka Skepp.
Det finns mycket otroligt med det här projektet, men kanske mest otroligt är att de marknadsför det med "från Hasbro - företaget som gav er Transformers". Jag tror knappt mina öron. Hur som helst är den på väg, och inget kan stoppa den. Regissören är Peter Berg, kanske mest känd för Hancock (2008), vilket lämnar mig försiktigt optimistisk, då jag tyckte att regin i Hancock var fullt serviceduglig. Manusförfattarna är samma killar som låg bakom förra årets halvbra actionfilm Red, så det blir säkert inte så fruktansvärt på den fronten heller. Behöver jag ens säga att sällskapsspelet inte verkar ha någon större roll i filmen?
Varför den är värd att se fram emot:
Den här filmen kommer antagligen inte att vara för alla. Däremot ser den ut att vara julafton för oss som gillar att då och då stänga av hjärnan och titta på fantastiska actionsekvenser och storslagna set-pieces. Trailern lyckas på kort tid klämma in en hel del sådana där "holy-crap"-ögonblick som är lätt att uppskatta om man gillar moderna actionfilmer. Dock så vet vi ju från erfarenhet att det är fullt möjligt att presentera lovande premisser och stora explosioner i sin trailer utan att kunna leverera något som ens liknar en bra film (jag tittar på dig Transformers 2 och 3), så det kan förstås vara lite för tidigt att börja jubla. Men Michael Bay är så vitt jag vet inte inblandad i den här filmen, så jag håller tummarna i alla fall.
Trailer
The Dark Knight Rises Release: 25:e juli 2012
Vad vi vet:
Vi vet att det är uppföljaren till vad som än idag av många ses som den definitiva superhjältefilmen The Dark Knight (2008). Vi vet att Christopher Nolan skriver och regisserar härligheten. Vi vet att Anne Hathaway kommer att, genom vad vi kan anta är en handling av en välvillig gud, spela Catwoman. Vi vet att Bane kommer att vara skurken den här gången.Vi vet även att Christian Bale kommer att göra sitt tredje och sista porträtt av The Worlds Greatest Detective - Batman. Jag tror även att vi kan anta att han kommer att göra den där konstiga omedvetet roliga growlande Batmanrösten.
Varför den är värd att se fram emot:
Behöver jag verkligen skriva något här? Läs ovan helt enkelt.
Christopher Nolan verkar inte kapabel att göra en dålig film. Det är ofta påpekat att de brukar vara en aning stela och sakna känslor till en viss mån, och det må vara sant, men jag tycker verkligen att hans Gotham City passar Batman som handen i handsken. Eller som handsken för handen kanske är mer passande? De enda reservationerna jag kan komma på är dels att jag inte är särskilt är förtjust i Bane och dels att det kommer att vara snudd på omöjligt för Nolan och gänget att leva upp till hypen efter The Dark Knight. Mycket har sagts om Heath Ledgers porträtt av Jokern, så jag behöver inte gå igenom det här, men jag kan säga att det kommer att vara knepigt för film nummer tre att uppnå samma höjder utan Jokern.
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Trailer (inte så mycket att se, men ändå)
Robopocalypse
Release: 2013
Vad vi vet:
Eftersom filmen är i pre-produktion för tillfället vet vi nästan ingenting om projektet. Bara att den är baserad på en bok av Daniel H. Wilson och att Steven Spielberg kommer att regissera.
Varför den är värd att se fram emot:
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse.
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse!
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse!!
...förlåt...
Men kom igen! Det låter ju bara för awesome för att vara sant. Jag tror att jag vågar säga att Spielberg är min favoritregissör just nu. Han verkar ha förmågan att göra vad som helst intressant och spännande när han vill, och lyckas i stort sett alltid att få sina scener att landa, oavsett vilken stämning han är ute efter. I War of the Worlds (2005) visade han också att han är väldigt svårslagen när det kommer till spänning och uppbyggnad därav. När jag fick nys om Robopocalypse hoppade jag omedelbart på boken och jag är rätt övertygad om att den väldigt välberättade historien om hur en artificiell intelligens för krig mot mänskligheten, kombinerad med Spielbergs mad skillz kommer att resultera i sci-fi-filmen att slå de närmsta åren. Missa inte den här allihopa! När sci-fi-filmer av Spielberg dyker upp är det vår plikt att se till att studion får tillbaka sina pengar och därmed fortsätter göra liknande projekt. Ser fram emot den här.
Igår tog jag mig till slut tid att sätta mig och se We Need to Talk About Kevin. De flesta har nog inte hört talas om den då den inte fått någon marknadsföring alls i Sverige och så vitt jag vet hade den inte en enda visning på svenska biografer. Dock så har den fått mer uppmärksamhet i USA och med tanke på ämnet som den behandlar är det kanske inte så konstigt.
"Googla 'massmördare' "
Det här är inte den lättaste filmen att recensera av en rätt enkel anledning: Jag är inte helt säker på hur mycket man får avslöja av handlingen innan det börjar räknas som spoilers. Jag tycker att ju mindre man vet om filmen när man börjar se den desto bättre, men den största "överraskningen" utgör stora delar av hur de valt att marknadsföra den, så det är antagligen inte meningen att det ska vara någon större hemlighet. För säkerhets skull så kan jag sätta upp en liten spoiler-skylt, men jag tycker att det är nödvändigt att avslöja vissa saker för att kunna göra en recension.
**MÖJLIGA SPOILERS FÖLJER HÄR (FAST INTE RIKTIGT)**
Filmen berättar om en skolskjutning i samma anda som Columbine-massakern genom förrövarens moders synvinkel. Vi följer Eva (spelad av Tilda Swinton) som två år efter händelserna lever ett tillbakadraget liv, vilket inte är så konstigt eftersom de allra flesta i hennes omgivning tycks lägga en stor del av skulden på henne och är väldigt aggressiva (passivt och aktivt) mot henne.
I tillbakablickar får vi se hur hon träffar och blir kär i Franklin (spelad av John C. Reilly), de flyttar ihop och får en liten pojke som de döper till Kevin (spelad av relativt okände Ezra Miller). Det blir snabbt klart åtminstone för Eva att det är något som inte stämmer med barnet. Kevin uppvisar oerhört kallt, men intelligent och manipulativt beteende redan från väldigt tidig ålder och till synes är det bara Eva som får se den här sidan av honom. Mot andra verkar han som vilket snällt litet barn som helst. Hans beteende kulminerar till slut i en scen på hans skola där han visar sina sanna färger.
Jag hade höga förhoppningar för den här filmen vilket till sist lämnade mig en smula besviken. Kevin är så oerhört ond redan från den första stunden han är med i bild att det inte är det minsta förvånande eller chockande när man till slut får se vad han är kapabel att göra. Visst kan barn vara grymma, men den här ungen är som hämtad ur Omen. Resultatet blir att han inte känns som en riktig människa som gör något fruktansvärt, utan istället som monstret i filmen som till slut gör vad som väntas av honom redan från början. Jag frågar mig om det inte hade varit tusen gånger mer effektivt att skriva Kevin som ett mer eller mindre normalt barn som kanske utvecklar problem i kontakt med sina jämnåriga i skolan och till slut i brist av perspektiv och personlig mognad övertalar sig själv att det är något han vill och måste göra? En sådan vinkel hade kanske kunnat göra en okej film till en fantastisk film.
Skolskjutare är onda, onda, onda! Fattar ni? ONDA!
Tilda Swinton räddar dock filmen då hennes karaktär åtminstone känns som en riktig människa. Hon gör ett så bra jobb att spela plågad att stora delar av filmen rent kan vara jobbiga sitta igenom. Det är en så skarp kontrast mellan Swintons väldigt verkliga karaktär och den nästan serietidnings-onda Kevin att jag undrar om det hela kan vara ett grepp från regissören. Kanske är Eva ett opålitligt vittne? Kanske är det meningen att vi ska uppleva Evas tillbakablickar som överdrivet orättvisa mot Kevin i eftertankens kranka blekhet? Kanske är det hennes efterkonstruktion genom vilken hon lägger skulden på sig själv för att hon inte såg några varningstecken? Fullt möjligt antar jag och det skulle vara en rätt intressant idé. Om det är så så kanske det skulle hjälpa att lyfta upp betyget ett par poäng, men jag skulle behöva se filmen igen för att avgöra om det är att ge regissören för mycket av the benefit of the doubt.
Jag hade också ett par invändningar mot ett par småsaker till som till exempel omvärldens reaktioner mot Eva - brukar man inte i regel ha sympati med förrövarens familj i sådana här fall, inte ropa glåpord mot dem? Kanske har jag fel där.
Vilse i tomatsåsen
Nåja, när allt är sagt och gjort är det inte alls en dålig film. Alla scener var snyggt genomförda, men det känns som att det finns ett helt hav av missad potential här. Om man lagt hälften av tiden som man filmar Kevin när han ser ond ut och istället lagt den på att försöka visa att det finns en människa bakom sådana här dåd så hade det kunnat bli en av mina favoritfilmer i år, men istället känner jag mig betydligt mer ljummen och måste sätta några asterisker bakom min rekommendation.
